Tillslut bar det av, MOT OKNEN.

Den forsta dagen besokte vi den kanda salt-oknen ”salar de Uyuni”. Dessvarre sussade jag mest bort tiden i jeepen, sjuk IGEN. Dagen dar pa kollade vi pa olika laguner och andra helt fantastiska landskap!!!! Jag ar helt tagen efter tre dagar i oknen. Jag alskade de oppna friska vyerna, bergen och kanslan av friheten. Sa mycket harligare an fuktig och trang djungel!

Nu befinner vi oss i San Pedro de Atacama/ Chile. Med oss har vi en kul snubbe ifran Syd Afrika. Vi larde kanna killen pa turen och nu har andrat sin rutt for att haka pa oss ett tag. Alltid trevligt med mer sallskap!

Har har vi atit god mat och sovit gott efter kalla natter ute i oknen. I eftermiddag ska vi dra ut pa ”sandboarding”… hur nu det ska ga!??

fortsattning foljer….!!!

Efter en vecka med ol och fest drog vi oss vidare till La Paz. Dar sjuknade vi in och tillbringade nastan hela vistelsen inne pa hotellrummet. Nasan rann och andningen hangde efter men saklart lyckades vi ta oss till det okanda fangelset San Pedro. Dar satt vi sakert i timmar…

Sa har pa LITE aldre dar maste jag medge att modet inte riktigt orkar hanga med i svangarna. Det fick racka med utsikten och vetskapen av att vi bara satt nagra fa meter ifran knark-kungar, valdtaktsmann och andra idioter som dodat turister for mobiltelefoner ifran stenaldern.

Nasta destination.. UYUNI, fortfarande Bolivia..mamma jag ar ledsen!

Malin och jag hoppade pa bussen. Efter si sadar 1,5 timme senare var vi fortfarande kvar i La Paz kaos och bilkoer. Pavagen sag jag en otrevlig olycka dar manniskor lag doda langs vagen. Med hjartat i halsgropen brummade vi vidare men nar bussen tagit oss en lang bit pa vagen var vi tvunga att stanna! Dags for deckbyte! Sa mitt ute i ingenstanns stod ett tio-tal bolivianer och tva stora vita svenskar och vantade otaligt pa fixar-killarna. Bussresan tog tva timmar extra sa vi fick rusa till taget som skulle ga mot Uyuni.

Svettiga och tillfredstallda satt vi pa taget. Till varan forvaning satt aven tre mycket underhallande australienare vid var sida. Dessa 65-ariga gubbarna bjod pa vin och ol. Det blev en enda stor fest bak i restaurangvagnen. En utav australienarna var orm-expert och berattade gladligen om de alla varldens farligaste. Timmarna flog ivag och ur taget ramlade vi ut, lagomt runda om fotterna!

Ja, da var man i Uyuni. Oturen tycks fortfarande forfolja oss… Har strejkar arga bolivianer och ingen tar sig nagon stanns. Planen var att ta en tre-dagars tur genom salt-oknen till San Pedro de Atacama i Chile. NU, nar laget ar som det finns bara en losning pa problemet…  ATT VANTA. Alla som kanner mig vet sakert hur lite jag tycker om att vanta, aven om de allra flesta jag kanner MEST far vanta pa mig! hehe

Det har hant en hel del sen jag skrev senast. Tiden med papito i Cost Rica/ Panama var mist sagt fantastisk. Efter det packade vi vaskan igen och flog ner till Lima, Peru. Dar borjade helvetet!!!

Mitt pa blanka dan, da solen sken och turister njot satt vi i en taxi pa vag mot ett museum. Sjalva taxin hade vi bett en turist polis hjalpa oss med sa det fanns verkligen ingenting vi kunde gora mer for att forsakra oss om var sakerhet. Dar satt vi med en jatte trevlig taxichaffor i ett rodljus….

plotsligt rusar en man mot bilen!!! Han kasstar sig in och over Malin, rycker vaskan men idiot-javeln ger sig inte! Han ska in i bilen! Taxi-chafforen blev lika skrackslagen som oss bada, han akte fram och tillbaka for att gora det svarare for mannen att ta sig in. Platsen for rorelse var dock inte sa stor da vi var omringade av bilar fran bade hoger och vanster. TILLSLUT kom vi ivag. Stackars lilla Malin som hade haft javeln over sig! Hon sa ingenting pa flera minuter. Nu kom nasta problem. Var taxi chafforen nagot att lita pa? Vem fan vet, han kunde lika garna ha planerat attacken!

Var lille indian kille till taxi chaffor korde in pa en bensinmack. Jag tror faktiskt att han var livradd. Han pratade konstant och jag har svart att tro att han skulle kunna fejka allt de dar. Sa vi satte oss i taxin IGEN. Vi var dock inte sakra pa om inidan var nagot att lita pa men sag ingen annan losning. Omradet vi befann oss i sag inte sarskilt inbjudande ut! 

Efter 30 minuter med hjartat i halsgropen kom vi fram till det efterlangtade museumet. Vi gick in och ut ganska snabbt. Det var svart att koppla bort det som hade hant. Vad hade hant om han hade haft en kniv!? For oftaste ar det sa det gar till… har i Lima.

Dagen efter det bokade jag och Malin en natt-lyxbuss till Cozco for att besoka Macchu Picchu. Resan dit gick fint men hostalet vi hamnade pa var ett javla ruckel. Personalen hade noll koll pa gasterna, toaletterna var grisiga, sangarna kalla och smutsiga. Tidigt dagen dar pa efter en natt av barnskik tog vi vart pick och pack och drog.

Pa vart nya hostal stortrivdes vi! Dar var det ordning och reda, lite dyrare men absolut vart det. I hopp om battre tider gick vi ut for att fixa pengar och tur till Macch Picchu. Val pa banken funkade inte Malins kort och jag hade inte tillrackligt med pengar at oss bada. Efter nagra minuter pa ett internet-cafe kom tararna… internetbanken funkade inte.

TACK, till vara underbar foraldrar som satte in pengar at oss och raddade oss ifran fler problem, TRODE VI!

Efter annu en javlig dag i tarar och utan mat satt vi helt utmattade pa en lite restaurang i Cozco. Utanfor restaurangen vi satt pa dok plotsligt ett antal poliser upp fran ingenstanns. Malin borjade skratta och skoja lite och sa; ”…det vore bara sa javla tragiskt om vi skulle bli arresterade nu efter allt det har!” Och visst fan kom polisen in efter oss!!!!! Det forsta de sa var att det hade varit ett ran pa vart hostal, det hostalet som vi hade hoppats pa skulle vara sa bra och sakert. Nar vi kom ut pa gatan stod konstigt nog de brudar vi hade sovit med i dormet natten innan. Sa med andra var det snack om ett ran pa det forra hostalet och vi var de misstankta!!!

Malin och jag blev da inslangda i polisbil, mot polisstationen! Dar fick vanta och vanta. Vi bada var livradda, min kropp skakade, svetten rann och rosten darrade. Helvetes otur.

Efter ett tag slangde de fram ett gang dokument som de ville att vi skulle singnera. Malin tittade upp och sa bestamt ”vi skriver inte pa ett javla skit”. Tankarna snurrade runt i skallen pa mig, jag var forvirrad, yr och kande mig allmant konstig. Vi vagrade att skriv pa. Jag tror inte att polisen hade raknat med det sa han blev arg och hojde rosten och sa ”…i det har landet talas 3 sprak, 2 indian sprak och spanska och om ni inte forstar det som star ar det erat problem!”. Tararna kom i floder, va fan menar idioten? Att vi ar sa dumma att vi skriver pa nagot vi inte forstar! Det tog en stund och sa dok en advokat upp. Vi beratta vad vi hade varit med om och han sa att han skulle hjalpa oss men forst var polisen tvungen att gora husrannsakan pa oss. Jag berattade da for var advokat att jag inte kollat igenom mina vaskor efter att vi lamnat det forsta hostalet. Tank om nagon vill javlas med oss och laggt nagot i vara vaskor? HJALP. Da fragade adovokaten igen, ar ni sakra pa att det inte finns nagot i erat rum. Vi svarade att vi inte hade nagot att dolja. Polisen vande upp och ner pa hela rummet, rutade genom allt, vande pa sangen och kollade tom. i toaletten! Som tur var hittade de ingenting. PUUUH. Tack gode gud!

Tillbaka pa polisstationen skulle tydligen bara en utav oss bli forhorde och saklart tog de mig. Da har man varit pa sitt forsta forhor med egen advokat pa spanska. Jag tror att alla hatar oss pa polisstationen efter alla fragor och alla problem vi orsakat for dem! Ratt at dem!

Under de tre veckorna som pappa har varit har har vi dragit runt honom anda ifran San Jose till den karibiska on San Blas och tillbaka till Panama City. Har har sovit pa ett antal backpacker-hostal, bussat genom central amerika, halsat pa familjen Vargas ute pa landet, vandrat i national park, varit pa fotbolls match,  besokt en fin bergsby i Panama och varit pa kaffe-tur osv. Inte daligt farsan!!!

Just nu ar jag och Malin tillbaka i David, Panamas nast storsta stad. Imorgon ska vi ringa Anders (pappas kompis) fru och formodligen aka och halsa pa henne. Vi ska ladda batterierna infor Peru! Bara en vecka kvar!

Jag kan inte fatta att pappa ar har imorgon! Det ar helt sjukt. Jag LANGTAR!!!!!!!!!

Jag, Malin och farsan inom en snar framtid….

Mamma Rosa ar stor som ett berg, en redig kvinna med en harlig vralande stamma. En mat-alskande kvinna med stor humor och charm.  Hon vet hur hon ska tackla sina mann och later ingen trampa eller se ner pa henne…Adelante mujer!

Har pa garden har vi gjort lite av varje. Matat och forflyttat djur, odlat, hackat och badat i leran. Paniken har laggt sig och livet pa landet borjar sakta men saker bli vardagsmat. Jag ar inte alls radd langre. Det enda jag inte klarar av ar de forbannade ormarna! Har om dagen kom grannen forbi och framfor mina stora chockade ogon slangda han fram en 1,5 meter lang orm framfor nastan pa mig! Fy fan.

Denna ackliga lilla javel sags vara en utav Costa Ricas giftigaste ormar. Mysigt. Som tur ar finns det tappra mann som vet hur djuren och farorna ska hanteras!

Jadu, pa tal om mann sa finns det manga vackra pojkar pa landet…Pappa, forbered dig pa att traffa din nya svarson Braulio! Planen ar sex ungar, tio kossor och hundratals hektarer av annanas…

Okej, nu ska spraket ut. Om jag sager sa har… nar en valbergad charmor, svettig kommer gaendes i regnet med tjuren i ena handen och macheten i den andra da smalter inte bara jag!

For nagra dagar sedan hade jag, Malin och en hona vart alldeles egna pyjamas party inne i mamma Rosas sovrum. Den javla honan sprang in i huset och gomde sig bland hennes underklader. Malin och jag forsokte tappert fa ut honan men hon trivdes ratt bra dar hon var. Efter nagra knuffar forflyttade hon sig in till vart sovrum och tog over bade sang och sangklader. Mamma Rosa blev valdigt besviken och arg pa sin hona. Dagen efter orkade hon inte med fler olydiga honor sa hon vred nacken av honan och stoppade den i frysen!

Denna vecka ar formodligen den langsta vecka jag upplevt i mitt liv. Jobbet pa fiskeodlingen var ganska okej men det blev anda en besvikelse. For pa denna fiskeodling som startades for 9 ar sedan jobbade flera starka kvinnor tillsammans. Det var kvinnornas egna organisation som de halt pa egen hand skapat. Idag ar det ingen som har lust att jobba och inte en endaste kvinna besokte oss under veckan som gatt. Malin och jag gjorde vart basta for att hjalpa till, aven om det kandes fruktansvart onodigt. Dessa dagar har vi krattat lov som vi sedan tuttat eld pa, klippt trad, hackat och gjort pinnar utav de trad vi rivit ner i ren frustration. Det kanns som om man ar tillbaka pa stenaldern!

Detta bondesamhalle ar ett paradis for iq-befriade sjalar. Det ar omojligt att fora ett normalt samtal med nagon har. Intelligensnivan ar forvanansvart lag och for att fa respekt galler det att imponera med hart arbete och stadiga hander. Har i Quebrada grande dodar man honor med machete och vralar runt med sina traktorer. Har familjen tur och rad koper de sonen en moped sa att han kan leta sig en framtida fru. Denna kvinna som sen ska punga ut med arbetskraft till de fattiga bonderna forblir for all framtid fast kedjad i hemmet. Fy fan.

Jag och Malin har inte sovit sa bra den senaste tiden. Allt har sin lilla anledning antar jag, hehe. Vi har varit livradda for alla djur och skit som krypit runt oss under natterna. Darfor har vi sovit sked och pa sa satt ar det ingen som drabbas mindre eller mer av de ackliga javlarna som vill satta tanderna i var svenska vita hud. Med tusen bett och noll ormbett har vi nu atervant till den lilla by vi sa mycket alskar. Nu bor vi hos Doña Olga igen och ska under helgen hjalpa till pa en byfest har i Pital. Nar helgen paserat ar det ater igen dags for nya upplevelser ute pa landet, HJALP.